Happy!

Söndagens lopp i Jämi var inte någon riktig höjdare. Benen var inte riktigt pigga och det var inte samma lätta känsla som jag hade på lördagen. Jag blev andra, distanserad med 25 sekunder till dagens segrare Henna-Riikka Rahkola. Men riktigt dåligt var det absolut inte, så inte desto mera med det! Dagen pris blev ett täcke, ett bra sådant, så jag tackar!

Från Jämi for jag och pappa, som var med, till Seinäjoki. Då fick jag hjälp med att få upp några tavlor på väggen, vilket verkligen höjer hemtrevnaden. (Var bäst att invänta hjälp, för jag tycker det om att ha tavlorna hängandes raka! ;P )

Förra veckan hade Svenska yle en artikel om psykisk ohälsa inom idrotten och om Hanna Rintamäki (friidrottare, IF Femman), som lidit av detta fenomen.

Länk till artikeln om du inte läst den: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/03/10/psykisk-ohalsa-inom-idrotten-stort-men-osynligt-problem-hanna-gick-i-vaggen

Artikeln var väldigt intressant och jag kände igen mig i flera delar. Att vilja prestera på topp både i idrotten och skolan, och att t.ex. inte kunna acceptera ett medelbra resultat i ett prov. Även det att man lätt får en identitetskris när man inte kan träna en längre period. När jag var övertränad 2016 höll jag för visso bara två veckor helvila, men sedan följde flera månader med minimalt med träning. Dessutom var det endast träning på GU nivå (grunduthållighet) och jag fick inte styrketräna, endast göra lätta cirkelträningar. För att hålla pulsen inom GU-zon kunde jag knappt spinga alls, även stavgång fick pulsen att rusa för högt. Jag har så länge jag kan minnas varit rätt stark och identifierat mig som en relativt muskulös tjej. Under våren och sommaren kände jag hur musklerna förtvinade vecka för vecka, dag för dag. (Kändes förstås mer dramatiskt än det var.) Men i vilket fall som helst kände jag inte igen mig längre i min egen kropp. En otroligt tung och påfrestande känsla.

Under våren och sommaren hade jag inställningen att om jag kan delta i någon tävling under vintern så ska jag vara glad. Och det har jag, och det har gått över förväntan i vinterns tävlingar (och ännu är säsongen inte över!), fast jag känner att jag har betydligt mer att ge. Så hur jag än må prestera kommande tävlingar, så får jag inte vara besviken när vintern är över. Jag ska vara riktigt glad och stolt över att jag tagit mig så långt som jag gjort under tiden februari 2016 – april 2017!

En annan ytterst positiv och stor förändring jag märkt, är att jag numera verkligen njuter av livet och skidåkningen, vilket jag nämnt tidigare. Jag är glad och pratglad. Jag är social och tar gärna kontakt med folk, ingen skillnad om jag känner människan ifråga eller inte. De senaste ca tre åren när jag varit övertränad och ”överbelastad” har jag gått som i en dimma, totalt ”avtrubbad”. Mina tankar har ständigt kretsat krig skolan och jag har inte kunnat glädjas av framgångar eller ta till mig andra fina stunder i livet. Så förlåt till alla mina vänner och nära, om jag verkat otrevlig och inte riktigt lyssnat på er när ni talat med mig! Och TACK för att ni alltid stått vid min sida, sagt fina saker till mig, peppat mig och delat med er av er värme! Utan er hade jag inte klarat av att vända mitt liv på rätt köl igen!

Några bilder med några personer som betytt och betyder mycket för mig, dock lång ifrån alla!

3 reaktioner till “Happy!

Lägg till

  1. Va roligt att se bilden på massörsgänget ! 😀 Det var en roligt tid ! 🙂
    Och roligt att höra att din skidåkning går bättre och bättre och att du njuter 🙂
    Ha det bra, vi ses på hankmoloppet 😉
    H. Verro 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: