Toughest Stockholm

Det har varit en händelserik vecka, som nu tonar ut. Början av veckan spenderades i Seinäjoki i och med Kesä-sporttis leiri, som det hette, för barn med funktionshinder i åldrarna 7-18 år. På måndag gjordes utrymmena i ordning och på tisdag-fredag hölls lägret. 12 barn deltog och vi var tre fysioterapistuderande som hade gjort upp lägerprogrammet samt agerade ledare. Till vår hjälp hade vi även en 15-årig synskadad idrottstjej och två personer från huvudorganisationen som ordnar det årliga lägret. Lägret går ut på att röra på sig, testa på nya idrottsgrenar samt umgås med andra. Under dagarna jag var på plats hann vi bl.a. med spjutkastning, kulstötning, fotboll, boccia, curling (i en simplare variant), cyklande i lekparken samt mycket lekar och pyssel. Det var ett riktigt trevligt och lärorikt läger, med härliga barn. Redan på onsdag eftermiddag åkte jag hem till Hankmo på grund av helgens kommande tävling.

Så nu har jag tagit sommarlov! Och vad passar då inte bättre än att inleda lovet med tävling? Då möjligheten väl gavs anmälde jag mig till Hankmoloppet som gick av stapeln på onsdagskvällen. Man kan löpa antingen 7 eller 11,5 km, och i och med att jag skulle tävla redan på lördag igen så valde jag den kortare sträckan för att spara lite krutet. Slingan går mestadels i den fina Hankmoterrängen, längs stigar och skogsvägar. Jag visste redan på förhand att jag skulle få i alla fall en riktigt hård motståndare i damklassen, Veronica Kengo. Som en kort resumé av loppet så blev det ett ända slalom de första 200-300 metrarna, då alla barn som skulle springa 3 km ställt sig i de främsta leden vid starten. Sen höll jag Veronicas rygg så gott som möjligt. Min konkurrent drog hela tiden ifrån lite, men jag hade ändå ryggen nästan hela tiden inom räckhåll. Jag hade som mål att löpa på under 4 min/km, vilket skulle betyda 28 min på 7 km. Jag klockades för 28:18 min, så en bit ifrån målet, men ändå en rätt skaplig tid. De två sista kilometrarna ville jag öka farten, men det ville inte benen. I mål kände jag, som vanligt, att det fanns krafter kvar, men det ville inte komma fram denna gång. Det var en fin sommarkväll med mycket bekanta ansikten på plats och till och med deltagarrekord för loppet. Och kul att kunna delta detta år då jag hamnat stå över ett par år i rad på grund av förhinder.

IMG-20180613-WA0002

På torsdag eftermiddag satte jag mig i bilen med Victor Lövdal och hans föräldrar för att bila ner till Åbo och ta nattfärjan över till Stockholm. Fredagen blev en heldag i den svenska huvudstaden, med bl.a. tidig träning och genomgång av hinderbanan. På lördagen var det dags för deltävling 3 i Toughest. Vi hade tur med vädret även denna gång. Det var strålande sol hela dagen, och riktigt varmt, kanske lite väl varmt. Som tur påverkar inte värmen mig så mycket, så jag var bara glad för finvädret. Tävlingsområdet, Lida friluftsgård, låg uppe på en backe med sandstrand och havet intill. Stället var jättefint och banan underbar, riktigt i min smak, med ordentliga backar och skogsterräng. Det blev även en del simning efter ett hopp i havet från trampolinen. Ett av hindren var nytt för mig, super slide, en brant nerförsbacke där man format fem kanor, täckta med ”presenningar” av någorlunda halt material. De sprutade vatten i kanorna så det skulle glida, sen var det bara att slänga sig på änden ner för backen och ruscha ut i havet.

cofSuper slidencofTrampolinen och simningenIMG_20180616_190517_409

Många av hindren tog jag bättre än förut. Vid ringarna (hängande ringar att svinga sig fram i) valde jag fast lane -alternativet (med dubbelt avstånd mellan ringarna jämfört med normal lane). Degen innan klarade jag det, men i tävlingen släppte greppet med bara några ringar kvar. Aaaaah, så harmligt! Det blev en straffrunda och dessutom krypning under nät, vilket jag skulle ha sluppit ifall jag klarat fast lane. Efter att ha startat bra och varit högt upp i klungan var jag mitt i allt sist. Det mentala fick sig en törn och vid ett av hindren kort därpå gjorde jag inte som jag borde, utan använde en annan teknik vilket gjorde att jag tog hindret betydligt långsammare än annars. Då fick jag allt skärpa mig och hitta fokus och goet igen. sen löpte jag på bra igen och klarade samtliga hinder, till och med platinum rig (yess!!), som jag inte klarat förut i tävling. Det fanns några mindre saker som förlängde sluttiden, bl.a. att jag valde en dålig kana i super sliden. Jag hade under uppvärmningen checkat hindret och kollat vilken kanan som verkade bäst. Då jag väl rutschade ner märkte jag att det var väldigt lite vatten i kanan jag valt och folk bara svischade förbi mig i kanan bredvid. Störande! Efter loppet löpte jag även förbi sliden och såg att det forsade massor med vatten i den mittersta kanan, medan de övriga var nästan torra. Till nästa gång vet jag att ta lite extra tid på mig för att välja en snabb kana. Förutom att det gick urtrögt ner i början och jag fick springa sista biten ner så dunsade det även hemskt, vilket minsann kändes i baken då jag skulle börja springa. Löpningen bet bra men vid hindren där det fanns fast lane drog de framförvarande ifrån då jag tog det lättare och långsammare alternativet. Jag bör lära mig fast lane -hindren!! Jag lyckades med min taktik att ta det riktigt lugnt i sista motlutet upp till rampen, för där passerade jag två damer genom att ta mig uppför rampen på första försöket.

dav

IMG_20180616_190517_421

Sjunde plats blev slutplaceringen (både elit och qualifier group inräknat) och inte mer än dryga 8 min efter segrarinnan. Rätt bra förbättring måste man ju ändå säga då jag var 24 min efter i Malmö och 14 min efter i Umeå. Nu börjar det ju bli allvar på riktigt! Och ju närmare jag kommer mig eliten, desto större växer sig ivern och viljan att lära sig ta hindren bättre, snabbare och även klara fast lane. För skulle jag bara kunna träna samtliga hinder ens en-två gånger i veckan skulle jag utan tvekan kunna bli riktigt bra på det här! Och jag kan inte sluta att nämna att detta är SÅÅÅ KUUL!! I´m in love.

Även laget två herrar gjorde riktigt bra insatser. Victor stod åter för en superprestation och blev femma. Joakim har lite bekymmer med ena vrister efter att ha stukat foten i tävlingen i Umeå. Men även han tog sig i mål och gjorde det mycket bra med tanke på skadan. Standarden var högre denna gång, med fler av de bästa med, både på herr och damsidan, så fast slutplaceringen inte var bättre än i Umeå för Victors del och ag klev bara ett pinnhål å var ändå prestationerna klart bättre.

IMG-20180616-WA0004

Det återstår ännu tre deltävlingar i touren samt finalen. Dock är det ju bara tävlingen i Vörå som finns kvar i teamets kalender vad gäller tävlingar för vilka vi får deltagaravgiften betald och lite reseersättning. Så tråkigt nog kan det bli den sista för min del detta år eftersom min ekonomi är som den är, och pengarna bör räcka till mer livsnödvändiga ting som mat, för äta bör man annars dör man.

I väntan på att bilder från tävlingarna trillar in på nätet bjuder jag på en blid från erövrandet av leriga mudland i Umeå.

1033-118

Vi hörs!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: