TREDJE plats i Toughest Vörå!

Jag säger bara WOW! Vilken grej att få tävla i Toughest på det man närmast kan kalla hemmaplan. Och vilken helg vårt team hade, delad glädje är dubbel glädje. Men för att ta veckan från början:

På måndag hade jag bokat massage till Lundbergs Massage. Min högra underarm fick återigen en välbehövlig behandling, liksom hela skulderpartiet. Efter vilodag på måndag blev det lugna träningspass på tisdag för att på onsdag öppna rören ordentligt. Dagens förmiddagsträning var 10×4 min stavbacke i slalombacken i Vörå. Tyvärr är backen lite kort så första minuten eller lite mer sprang jag på platten. Men så himla kul det var! Vet inte när jag sist fått köra ett sådant älsklingspass, men det var utan tvekan allt för länge sedan. (Video med ihopklippta snuttar från dragen kan ni se på min Instagram.) Jag känner att det är just sådana här pass jag behöver, då jag verkligen hamnar att utmana mig själv fysiskt och mentalt. Skönt var även att kroppen svarade bra på träningen. De tre sista dragen körde jag på min maxpuls-zon och på sista gav jag verkligen allt för att pressa mig så hårt jag någonsin kunde. Ändå fick jag inte ut allt, känslan att jag hade mer att ge men att benen bara inte kunde gå hårdare var närvarade även denna gång. Men, det var ändå ett steg framåt, och det mest positiva var att jag höll mig stark mentalt. Jag lyckades hålla tankarna på rätt spår och kunde peppa mig själv att köra hårt hela vägen.

IMG-20180815-WA0010

Och för att inte snacka massa onödigt så kan vi nu hoppa fram till lördagen. Det hade regnat under natten, så det var rätt blött i terrängen. Som vanligt hade jag löpt genom banan dagen innan och visste vad som väntade; en mycket utmanande bana med stigar, stenar, stubbar och klippor delvis täckta av mosse.  Det fanns gott av element som talade för risk för stukningar. Speciellt att löpa tävling längs våta, branta klippor täckta av mosse utgör en stor skaderisk.

Under uppvärmningen gjorde jag upp en del av taktiken för loppet. Jag testade jag på platinum riggen (kombinationen av ringar och rep mm) och konstaterade att för mig löns det att direkt löpa straffrundan och inte ens försöka ta hindret. Jag klarade av hindret på uppvärmningen, men det var rätt svårt och skulle ha kostat rätt mycket kraft, mer än vad straffrundan krävde eftersom den dessutom var så kort.

IMG-20180818-WA0022
Platinum rig

Loppet då. Jag fick en väldigt dålig start. Jag var snabbt framme vid första hindret, men där blev det trångt och jag kunde inte köra den taktik jag tänkt mig, så jag lämnade långt nere i klungan. Men jag tog ingen stress, utan höll huvudet kallt. Sen rullade löpningen på och jag klarade hinder efter hinder. Även fast lane vid ringarna klarade jag, vilket var första gången på tävling. Jag passerade småningom en och annan dam. Tack vare att man mötte sina konkurrenter vid några tillfällen i början av loppet så hade jag bra på koll hur jag låg till. Då jag efter ca 4 km passerade damen jag en längre tid haft nära framför mig visste jag att nu ligger jag trea.

Då startlistorna publicerades tidigare i veckan konstaterade jag att jag hade alla tiders chans att ta en pallplats i tävlingen. Så då jag löpte i skogen som innehavare av tredje platsen kände jag än starkare att detta är min dag, idag gör jag det. Jag tog inte alla hinder optimalt, men det funkade ändå hyggligt och någon straffrunda drog jag inte på mig. Då jag närmade mig det fjärde sista hindret, spinning wheels, hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle ta fast lane eller normal lane. Det blev fast lane. Jag hade för första gången klarat den svårare varianten av hindret på fredag då jag tränade, men det misslyckades även flera gånger och likadant var det på lördagens uppvärmning. Men att spela safe är nog något jag gör lite för ofta och jag kände att nu är det dags att skärpa till sig och ”go all in”. Och det lyckades! Jag svingade mig fram och kunde stolt och lättad hoppa ner från hindret och fortsätta min färd mot trampolinen och lerlandet.

IMG-20180818-WA0006
Spinning wheels

På vägen till trampolinen höll det på att gå riktigt illa. Det gick nerför och var stenigt. Det fanns även långt gräs, vilket tog tag i skorna så att fötterna inte hängde med medan kroppen fortsatte framåt. Mitt i allt flög jag fram nerför den lilla sluttningen. Jag hann tänka att nu är det kört, nu kommer något ben att brytas. Men med all tur lyckades jag hålla mig på fötterna och vrickade inte ens fötterna av mig. Efter ett hopp via trampolinen ner i det bruna vattnet väntade ett ännu lerigare bad. Mudland brukar vara smått knepigt, då det inte är så lätt att ta sig över jordhögarna. Denna gång var det extremt. Man hade grävt så djupa diken och gjort höra jordvallar så man hade fulls sjå att komma sig upp på vallen. Man fick riktigt huvudbry då man skulle klura ut hur man skulle klara vallarna. Varenda liten muskel fick arbeta och händerna stack man in så långt man kunde i jordhögarna för att få grepp och kunna häva sig upp. Det tog lääänge innan samtliga vallar var besegrade.

img-20180818-wa0000.jpg
Sista vallen avklarad. Foto: Annika Backman

Genomvåt och ordentligt skiten sprang jag den sista biten upp till konstgräsplan för att komma fram till sista hindret, rampen. Jag lyckades inte på första försöket och inte heller på andra. Tiden gick, två damer hade redan korsat mållinjen och jag visste att småningom kommer nästa dam till rampen. Men jag var fast besluten att klara rampen. Om jag hade valt straffrundan och missat tredje platsen skulle förstås tankarna varit att jag kunde ju ha klarat rampen om jag testat en gång till och då gripit tredje platsen. Den handlingen hade jag aldrig kunnat acceptera. Så det var en enorm lyckan då jag på tredje försöket lyckades greppa tag i ribban vid övre kanten på rampen och visste att detta klarar jag. Men benen var tunga och det var inte så lätt att få upp foten över kanten och ta sig upp. Efter lite slit gick det ändå och då var det bara att åka ner med greppet runt röret som en brandman och löpa i mål. YEAAAAAAAH!!!

img-20180818-wa0001.jpg

Vilken känsla att löpa i mål som trea. I Toughest. I Vörå. Att ha fått bäras fram av hejaropen av publiken längs hela banan. Det var så perfekt, helt obeskrivligt härligt. Att Victor Lövdal knep silver och Joakim tog hem sjunde plats i herrelit-klassen gjorde ju saken ännu flera gånger bättre. Den dagen njöt jag! Och jag har inte ännu heller släppt taget om glädjen och euforin, för att sova har varit allt annat än lätt de två senaste nätterna fast jag varit trött. Men det går ingen nöd på mig, jag lever på lyckan. Kanske jag ändå börjar ha samlat mig nu så att jag får en bättre nattsömn nästa natt.

Och hinderbanesäsongen är inte över än. Ännu väntar Oslo, som avgörs om två veckor och sen återstår det att se om det blir något fler lopp efter det. Finalen i Köpenhamn lockar oerhört, men finansieringen för Toughest-loppen är slut nu efter Vörå och så närmar sig skidsäsongen med stormsteg, så beslutet ligger i vågskålen.

Lördagen bjöd även på härliga kontraster. Efter ett skitigt race på förmiddagen blev det 60-årskalas på Seglis på kvällen. Det var en mycket fin fest. Kvällen bjöd på trevlig samvaro, skratt och lekar varvat med god mat.

nfd

Och så lite mera bilder från racet:

Toughest Vörå Jacques Holst (1)Toughest Vörå Jacques Holst (3)Toughest Vörå Jacques Holst (4)Toughest Vörå Jacques Holst (5)Toughest Vörå Jacques Holst (6)Toughest Vörå Jacques Holst (7)
Foto: Jacques Holstscreenshot_20180818-211857.png
Foto: Linus Lindholmimg-20180818-wa0029.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: