Toughest Tour 2018 has come to an end

Skönt med veckoslut! Denna skolvecka har tagit på krafterna, mest mentalt. Kände igår knappt någon lust/ork att åka ut på träningspassen, och så brukar det verkligen inte vara. Gårdagens andra pass bestod utav löpning och cirkelträning. Löpningen kändes märkligt nog superlätt och skön, men ändå kände jag mig mentalt trött. Under cirkelträningen hade jag svårt att motivera mig och hålla fokus. Blev något lite extra gott till kvällsbit och en god och lång nattsömn, så nu känns det igen bättre.

Sista ”ordentliga” skolveckan för en längre tid framöver är nu avslutad. Jag slutade skolveckan med ett praktiskt prov, viket gick galant, så det var ett skönt avslut. Nu har vi två veckor distansstudier ämnade för examensarbete. Som det känns nu har jag verkligen ingen lust och ork att ta tag i det hela. Jag ska fixa undan lite andra inlämningsarbeten först, vilka jag tänkt göra under veckoslutet, så kan jag fokusera bättre på examensarbetet sen. Jag gör ju slutarbetet själv, vilket innebär att jag inte har någon kompis att fördela arbetet med och hamnar bland annat att söka all litteratur och undersökningar själv. Suck! Nästa vecka ska jag träffa min mentor för arbetet och förhoppningsvis får vi klarhet i hurudant arbete jag sist och slutligen ska göra, och det kommer nog göra att det känns lättare att ta tag i arbetet också.

Förra veckoslutet var jag ändå med om något mycket intressantare. Jag var ju till Köpenhamn med mor och far och tävlade i Toughest Tour finalen. Det var två klara element för detta lopp, sand och vatten. Tävlingen hölls vid s.k. Amager Strand. Vi sprang hela tiden längs stranden, vilket innebar en hel del löpning i sanden. På två ställen skulle vi korsa vattnet för att tå oss över till en avskild holme, men vi behövde inte simma längre än si så där 50 meter (?).

img-20180929-wa0014.jpg

Speciellt för finalen var bland annat att det var jaktstart utifrån deltagarnas samlade poäng från tidigare tävlingar. Vid starten hade de rök som gjorde det lite extra häftigt. De första tre kilometrarna gick tekniskt helt bra, men löpningen kändes inte speciellt pigg och aggressiv. Det var lite för lamt helt enkelt. Vid tre kilometer kom hindret spinning wheels, vilket sket sig. Jag valde fast lane, men tappade greppet på den andra av de fyra hjulen. Det blev straffrunda och jag såg hur tre andra löpare kom fram till hindret medan jag var ute på min extra runda. Två av dem misslyckades på hindret medan den tredje klarade hindret. Då fick jag i alla fall en rygg att jaga. Sen följde ett par kilometer strandlöpning i sanden och vi blev småningom fyra stycken som turades om att inneha placeringarna mellan femte till åttonde. På löpningen tappade jag till två löpstarka tjejer. På hindren tog jag dock in eller förbi, förutom på de med fast och normal lane, där den tredje tjejen var snabbast. Det var en tight fight med andra ord mellan oss fyra.

Toughest Köpenhamn Frank Visler (1)

Toughest Köpenhamn Oxkjaer (2)

Toughest Köpenhamn Oxkjaer

Toughest Köpenhamn Simon Haglund

IMG-20180929-WA0005

Med cirka två och en halv kilometer kvar var det dags för super slide (som en stor rutchkana) ner i vattnet och simning över till andra sidan igen. vattnet var helt tillräckligt kallt och salt som tusan. Efter badet väntade dragon backs, fem ”sneda väggar” efter varandra, så man springer uppför den första sen ska man hoppa mellan de följande. Detta hinder är inte speciellt tekniskt och har alltid gått galant, men sjutton om det inte var svårt!! Jag hade noll grepp med skorna. Händerna var fortfarande våta och räckena som man skulle ta i då man hoppade över till nästa vägg var även de våta samt täckta av sand. Skulle vara helt intressant att veta hur länge det tog att klara av det hindret och ännu roligare skulle det vara att få se en video på då jag gjorde hindret, hah. Jag hoppade över till nästa vägg, tog tag i räcket, tappade greppet med skorna, hängde raklång hängande över räcket, gjorde en ordentlig kraftansträngning för att få upp fötterna på platån, funderade över hur jag skulle komma därifrån, om jag skulle försöka komma mig över eller satsa på att gå under räcket, fick över ett ben i taget så att jag satt på räcket och sen var jag färdig för att hoppa över till nästa vägg. Det tog en evighet!

Efter ett katastrofalt dåligt hinder kom platinum rig, kombinationen av räcken samt ringar och rep på olika höjder. Armgången i början av hindret var det knepiga momentet eftersom räckena var så våta och hala. Jag fick verkligen kämpa för att inte tappa greppet och hamnade att ta det lilla lugna. Men jag klarade det till all lycka. Ett av de sista hindren var ninja jump, att hoppa i sidled mellan fem sneda väggar. Efter dragon backs funderade jag på allvar att inte ens försöka göra hindret utan ta penalty direkt, eftersom jag tänkte att jag inte har någon som helst chans att få grepp på väggarna. På uppvärmningen provade jag hindret flera gånger, men det sket sig varenda gång då skivorna var så våta och hala och skornas grepp inte räckte till. Hack i häl på hon som låg femma såg jag hur hon sprang fram och började hoppa fram mellan väggarna. Då var det slutfunderat på att ta penalty, nu var det bara att skutta fram och klara hindret, och det gjorde jag. En sån lättnad! Med cirka en halv kilometer kvar återstod endast tre lätt fixade hinder samt den avslutande rampen.

Då jag kom till det avslutande hindret löpte redan min konkurrent uppför rampen. Och hon misslyckades. Jag tog sats, löpte uppför rampen och slängde mig för att ta i räcket, fick ena handen på räcket, men greppet höll inte. Jag gjorde tre försök och varje gång fick jag en hand upp på räcket men tappade greppet. Samtidigt löpte min konkurrent uppför rampen om och om igen utan att lyckas ta sig upp. Även en andra tjej hann börja försöka ta sig uppför rampen. Jag beslöt mig för att ta straffrundan, en 200+ meters runda med en stor säck över axlarna. Jag hörde speakern tala om hur mina konkurrenter inte tog sig uppför rampen och jag sprang så hårt jag bara kunde för att hinna före dem in i mål. Jag korsade mållinjen som femte, samma som min utgångsposition i tävlingen.

(Det är knappast så lätt att få en klar bild av hindren jag talar om. Lättast är att söka på namnen och se på bilder på Google ifall ni vill få en bättre insyn i vad jag talar om.)

Toughest Köpenhamn Bjarne Rasmussen (1)

Älskar mitt ansiktsuttryck, hon framför mig ser betydligt mycket coolare ut! Foto: Bjarne Rasmussen.

img-20180929-wa0021.jpg

img-20180929-wa0013-e1538823481568.jpg

Det var en stor del av deltagarna som tog penalty på rampen och flera som hade haft det jobbigt på dragon back, så jag var inte den ända. Mitt lopp var långt från det bästa jag gjort. Lite lam löpning, en del små missar och mycket ödslande med tid på två straffrundor samt dragon backs och flera försök på rampen resulterade i en dålig sluttid evigheter från täten. Men än om jag hade satt alla hinder perfekt och löpt hårdare så hade det varit svårt att ta en bättre placering och en pallplats hade krävt ett makalöst lopp. Ser man till Toughest-/ OCR-säsongen som helhet är jag verkligen dundernöjd. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle kunna utvecklas så här mycket på en tävlingssäsong utan att knappt träna hinderbanelöpning. Och aldrig hade jag kunnat föreställa mig en femte plats i Touren efter säsongens första lopp i Malmö. I och med femte platsen i Köpenhamn fick jag även en fribiljett till ORC World Championships i London. Det skulle förstås vara sjukt häftigt att åka dit, men av ekonomiska skäl samt att skidsäsongen just är här så kommer jag att avstå denna gång. Även mina lagmedlemmar Victor och Joakim gjorde riktigt bra lopp. Victor slutade sjua medan jag faktiskt inte fått klarhet i vilken Joakims slutliga placering blev i Touren.

Jag är så otroligt glad för att ha fått vara med i Toughest detta år så det finns inte ord för att uttrycka vad jag känner. Den underbara gemenskapen i hela elitgänget är helt underbar och det jag kommer att längta efter mest. Jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att vara med igen ett nytt år och fortsätta utvecklas samt ta del av gemenskapen och glädjen.

Toughest Köpenhamn mål (3)

jacquesholst 2

Foto: Jacques Holst

Utan skador har jag klarat mig hela hinderbanesäsongen. Endast blåmärken och lite skrubbsår har jag tagit med mig från loppen. Finalen var det lopp som gick hårdast åt på kroppen. Jag har ett som annat blåmärke längs benen, en sjuk och lite uppsvullen punkt vid ena handleden och så fick jag en käpp i änden som penetrerade både byxor och hud (hände då jag rullade över en värre modell av höbal som bestod utav både hö och käppar). Ordentlig träningsvärk hade jag i överarmarna flera dagar efter, troligen berodde det på det kalla vattnet och kylan under loppet samt att jag arbetat så hårt för att hålla fast sig på diverse hinder.

Efter en lugn vecka träningsmässigt hittills så gäller det att ladda idag för att kunna göra en riktigt bra och tuff stavlöpningsträning i slalombacken i Vörå imorgon.

Trevlig helg till er alla!

Ännu lite bilder från Danmark-resan som avslutning:cofcofnfd
God mat och mysigt ställe, visst, men allt för lite mat. Tur att det fanns en matbutik på andra sidan gatan.nfdFörsta tallriken av två – tillräckligt med föda är viktigt, så buffé är det som gäller!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: