Målmedvetenhet på gott och ont

En stor, tungt vikt har fallit från mina axlar. Det började kännas som att det blev för mycket, med skola, träning och kommande träningsläger samt tävlingar. Tanken har slagit mig redan tidigare, men det var förra veckoslutet som jag började överväga det på allvar. Då jag denna gång fick stöd av föräldraskapet var det lätt att ta beslutet, att skjuta fram på mitt examensarbete. Efter att ha tagit beslutet blev det strax så mycket lättare att vara, all onödig, underliggande press försvann och jag började njuta till fullo av träningarna igen. Jag kommer att göra examensarbetet i egen takt, utan någon tidsgräns i detta läget, och detta är även lärarna är ok med. Jag kan nu koncentrera mig mer på träning och tävling och kan även finna tid för annat samt ren avkoppling, vilket känns helt super.

IMG_20180409_192516.jpg
Någon annan som längtar efter SNÖÖÖÖ?? 😀

De senaste dagarna har det blivit mycket snack med både tränaren och föräldrar om jag eventuellt åter gått in i läget överträning/-belastning. Speciellt efter ett ”ytterst lyckat” mattest. Något jag märkt hos mig själv den senaste månaden/månaderna och som mina föräldrar reagerat ännu starkare på är ett förändrat sinnesläge. Jag har varit ytterst fokuserad, vilket jag alltid varit mer eller mindre, och noga med träning, kost, sömn samt studier. Det har denna gång ändå allt mer börjat likna tiden då jag var övertränad och ”okontaktbar”. Enligt mina föräldrar har jag blivit allt tystare och mera sluten. Efter cirkelträningen, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, då jag var mentalt väldigt trött och slut och träningen inte riktigt smakade började jag fundera djupare på min situation och vad detta berodde på.

Jag håller målvetenhet som en av mina starkaste och mest tydliga egenskap, en egenskap som på många vis är mycket positiv. Denna målmedvetenhet har ändå även den en avigsida. Jag vill göra allt så förbaskat bra och jag gör allt för att leva så optimalt som bara möjligt som elitidrottare för att nå så långt som möjligt. Detta bidrar dock till en viss spänning. Jag blir ett kontrollfreak som inte kan acceptera att någon försöker rubba mitt schema, mina tider, mina planer. Jag är ju också en analytiker, som tänker väldigt mycket, lite för mycket då det kommer till skidteknik och idrottsprestation. Den analytiska sidan är förstås även den en bra egenskap, men till vissa gränser. Kontrollbehovet och det ständiga analyserandet gör det svårt att slappna av. Den underliggande spänningen överförs högst troligen även till idrottsprestationen och gör att rörelserna och utförandet blir lite stelt.

Toughest Vörå Jacques Holst (6)Man ser ju riktigt hur jag spänner mig! Foto: Jacques Holst.

Vi har alla något vi kan bli bättre på. Bland många ting så kunde jag bli bättre på att slappna av och ”släppa taget” allt emellanåt. Denna vecka, som var ämnad för flitiga studier med examensarbetet, har jag försökt ta det lite lugnare för det kände jag att behövdes. Jag har gjort även annat än att bara träna och studera. Jag har gjort något helt annat, saker som jag gillar och njuter av att göra och där jag kan släppa tankarna fria. Bland annat har jag hälsat på mina mor- och farföräldrar, vilket var allt för länge sen och som jag känt att det inte funnits tid för under en längre tid. Jag har varit ute och fotograferat, tvättat och dammsugit bilen, plockat tranbär, gjort granola och bakat. Det har varit så skönt, så befriande och gjort så himla gott.

nfddav

Denna vecka var jag även till Kuortane på mattest, det gamla vanliga. Som jag antydde tidigare gav testet inget positivt besked angående formen och jag presterade ännu sämre än på våren. Det kändes väldigt lätt de första trapporna, men resultatet visade att jag hela tiden låg på högre puls än tidigare och det om något borde ha varit det omvända efter sommarens träningar. Som förr sa det fort stopp då gångfarten inte längre räckte till. Pulsen sköt i höjden på en gång och benen blev tunga. Tunga ben utan känslan av mycket mjölksyra i musklerna har ju varit ett återkommande fenomen hela sommaren och även förra tävlingssäsongen. I testresultaten kunde man även se att syreförbrukningen hela tiden var rätt låg. Syreförbrukningen har varit rätt låg även tidigare tester, men nu var den ännu lägre. Resultaten tyder på att jag inte får tillräckligt med syre, och detta märks först av i extremiteterna, alltså ben och armar. Testmannen i Kuortane tog lite extra tid på sig att analysera testresultaten och undersöka vad mina ”symptom” kan bero på. Överträning kom upp som en möjlig orsak. Jag anser och tror dock inte att jag är övertränad. Jag började väl på väg åt det hållet nu i höst, men undvek fallet över klippkanten genom att dra i handbromsen i tid. Dessutom har jag minsann inte varit övertränad hela året och senaste vinter, så då kan symtomen inte bero på det (i alla fall inte enbart). En mycket mer trolig faktor är att astmamedicineringen inte fungerar optimalt längre. Läkaren som skrev ut recepten åt mig för två år sen sa att medicinera kommer att behövas bytas ut i något skede och kanske det är läge för det nu? Nedsatt syresättning påverkar även återhämtningen och ökar därmed risken för överträning (!!).

Nu ska saken redas ut ordentligt och förhoppningsvis finner man svar och lösning på problemen. Jag har sedan flera månader tillbaka funderat på att uppsöka en idrottsläkare för att reda ut mina fysiska problem, men det har stampat på stället då jag inte vetat vem jag ska vända mig till. I Kuortane blev jag nu tipsad om en läkare i Jyväskylä, så nu hoppas jag få en tid till denne så fort som bara möjligt. Jag blev även rekommenderad att höja mina järnvärden, som alltid varit låga och som jag haft svårt att höja märkbart. Förhoppningsvis kan läkaren ge något råd om hur jag kunde höja järnhalterna effektivare. Jag ska hålla er uppdaterade. Ni vet var ni finner information så fort jag får saken utredd.

Nu kommer jag att ha två veckor med endast riktigt lugn träning.  Både om fallet är ”lätt överträning” eller dålig syresättning så är detta det bästa jag kan göra för tillfället för att få syret att strömma i blodomloppet och få kroppen att återhämta sig. På måndag åker jag till Jämi för att skida i tunneln. Kalles vakande ögon kommer att vila tungt över mig det först passet och jag lär få höra ifall farten är för hård. Något härligt pass i stavbacken blir det inte denna gång, men att vandra i den fina Jämi-terrängen är ju ren njutning även då man bara vandrar lugnt. jag ser fram emot att träna tillsammans med mina skidvänner, förhoppningsvis orkar de söla i min snigelfart om så för en kort stund.

God fortsättning på helgen kära ni!

sdrsdr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: