Då man ska vara så förbaskat unik

Ja lite sarkasm i rubriken då, men jag blir bara inte klok på min kropp. Jag har konstaterat det flera gånger förut och jag konstaterar det igen. Det är som om den inte följer något mönster, inga normer. Den är ett mysterium. Men vi tar veckan i kronologisk ordning. I början av veckan, måndag till onsdag var jag på läger i Jämi. Det var kort, allt för kort, men ack så härligt. Efter flera månader utan snö fick man äntligen ta på sig skidorna igen och bara glida fram över den vita snön. Det var alltså inne i skidtunnel man skidade. Med sommarvärme ute får man vara riktigt glad att det finns skidtunnlar man kan ta sig till för att få skida. Det var rätt lite folk på plats i Jämi i början av veckan så det var i alla fall inte brist på utrymme i den 600 meter långa tunneln. Jag hade gärna gjort fler skidpass, men det var en viss tränare som lade gränsen på två timmar skidning per dag. På måndag hann jag skida cirka en halv timme innan Kalle kom. Och det blev som jag befarade. Fast jag åkte riktigt, riktigt långsamt så ville Kalle direkt att jag skulle dra ner på farten. Tur att jag hade honom att åka med då det skulle gå så sakta, för annars hade jag nog inte kunnat hålla det tempot.

Som vanligt första skidpasset så kändes det att det var en tid sen sist. Det var lite ostadigt och spänt. Men med lite övning så blev det småningom bättre och redan andra passet kunde jag slappna av mycket mer. Eftersom jag skulle ha riktigt lugn och lätt träning nu i två veckor så fick jag order om att inte heller lägga någon större vikt på tekniken. Då man tränar teknik åker pulsen fort upp och man skidar inte på samma sätt då man sölar fram som då man faktiskt ger i. Istället skulle jag bara skida så avslappnat och ekonomiskt som möjligt. Jag satsade på att hitta snökänslan och tyngdöverföringen i skidåkningen. Jag tror faktiskt att det var ett riktigt smart drag att ”skita i tekniken”. Då man börjar träna teknik redan första/andra passet kan en liten spänning lämna på och det kan bli svårt att hitta den riktigt avslappnade åkningen. Man kanske kan få till tekniken någorlunda, men spänner sig med stor sannolikhet för hållas stå rätt på skidan. I Jämi bodde jag i en stor stuga tillsammans med Linnea Halonen och Alexandra Stark, båda femmaniter, samt Halonens far Janne. Ett trevligt schack och Janne stod för mäkta god mat, i stil med förra året, så även laddningen på topp, kanske till och med lite i överkant… Lägret lämnade en god eftersmak och jag ser fram emot att inleda tävlingssäsongen, om än allt inte är riktigt som det ska…

cofdav

Det fanns även tid för stavgång i den fina och kupperade Jämi-terrängen.

Som jag nämnde i senaste inlägg försökte jag få ordnat en läkartid till en läkare i Jyväskylä. Läkartiden är nu bokad till den 31.10, så om knappa två veckor. Läkaren, Mira Tuovinen på KIHU, ville att jag direkt skulle ta några laboratorieprov samt göra en två veckors lång PEF-uppföljning innan jag kommer till mottagningen. Laboratorieproven fick jag gjorda på Mehiläinen i torsdags, och det blev en dyr historia. Jag tänkte nästan svälja tungan då jag skulle betala och siffrorna dök upp på kortläsaren. De tog tre rör blod och jag fick betala dryga 300 euro, yippee ki-yay. Hamnar ni att gå på laboratorieprov privat någon gång så kan jag rekommendera Cityterveys. Där har de betydligt lägre priser, oturligt nog kom jag på detta först efter att jag mottagit den saftiga notan. Hade jag gått till Cityterveys skulle halva eurobeloppet räckt. Men det hjälper inte att gräva ner sig över detta, nu är proven i alla fall tagna och svar har jag också fått. Och det är detta som skapar sånt huvudbry och som jag fattar nada av. Sist jag tog blodprov stod Hb på 128 och Ferritin var 33. Som kvinna är rekommendationerna för Hb 117-155 och som elitidrottare ligger man gärna närmare den övre gränsen (eftersom högre Hb förbättrar syretransporten i musklerna). Ferritin-värdet rekommenderas hållas mellan 13-150, och som idrottare gärna över 50. Eftersom jag hade så låga järnvärden började jag äta järntabletter. Jag använde de ”starkaste” som finns och tog dem två gånger om dagen, vilket jag rekommenderats tidigare. Dessutom har jag försökt inta tabletterna så att upptagningen av järn ska vara så optimal som möjlig. Med en månads intensiv kur järn borde alltså värdena ha stigit. Proverna jag tog i torsdag visade dock det motsatta. Hb låg på 124 och Ferritin 22, jag vet faktiskt inte när jag senast skulle ha haft så dåliga värden. Dessutom var D-vitaminvärdet åt fanders. Där är rekommendationen ett värde på 75-120 med 50 som absolut lägsta nivå. Jag som är mycket utomhus, diggar solen och äter ägg, fisk och andra D-vitaminrika födoämnen hade ett värde på 40 (!!). Hur kan detta ens vara möjligt?? Vad är det i min kropp som käkar upp alla vitaminer och mineraler? Förklaringar kan vara flera, bland annat är en härjande virusinfektion i kroppen en möjlig förklaring till fenomenen. Utredningen av detta överlåter jag ändå till läkaren och experten. Vetja man finner en vetenskaplig förklaring även på detta och kanske jag lär mig något nytt på köpet.

nfd

Jag har förberett mig för kommande vecka/veckor och gjorde i veckan en ordentlig sats mat att ta med mig till Seinäjoki. Går sådär passligt fort att bara värma upp en matlåda då tiden är knapp.

Efter två veckor hemmavid med distansstudier drar tåget åter iväg österut till Seinäjoki imorgon. Men till skolan åker jag inte, utan jag har hela sju veckor praktik på agendan. Temat för höstens praktik är äldre människor och personer med neurologiska sjukdomar. Arbetsplatsen blir denna gång Neurofysio, vilket jag tror är ett riktigt lyckat val för praktiken i fråga. Blir skoj att få agera praktiskt igen efter en tid vid skolbänken, nu blir det upp till bevis för att se om man lärt sig något.

Träningsårets träningar verkar ha tagit hårt på min utrustning. Både terränglöpskorna, de klassiska rullskidorna och pulsklockan börjar ha sett sina bästa dagar. Men det är nog inte bara det här året som utsatt grejorna för slit, de har varit med längre än så och fått utstå en hel del. I alla fall nya terränglöpskor kommer jag att behöva skaffa till ett nytt år. Mina nuvarande terrängskor, ett par Inov-8 X-Talon 212, har jag haft i många många år och de har hållit extremt bra. Jag har varit mäkta nöjd med dem, men jag har insett att de börjar ha gjort sitt. Egentligen skulle jag ha behövt nya redan i början av sommaren, speciellt med tanke på Toughest där bra grepp var mycket viktigt. Jag skickade efter ett par VJ Irock 2 via nätet, men de var tyvärr för stora så jag sålde dem vidare och där lämnade det. Bottnens gummi på mina Inov-8 skor har hårdnat, dubbarna har nötts ner eller blivit sönderslitna, delar har börjat lossna och sömmar gått upp. Greppet som varit så bra på dessa skor existerar knappt längre. Det är ett under att jag tog mig uppför rampen i Toughest ens en gång. Även mina klassiska rullskidor har tjänat mig i en herrans många år så de har väl gjort sig förtjänt av nya hjul och hjullager. Pulsklockan har jag redan limmat ihop en gång, men nu har jag hamnat att även ta till tråd.

Jag har nyligen fått hem två par hörlurar att testa från JoyActor. Ett par StreetMate med sladd och ett par trådlösa SportMate. Kan säga att intrycket jag fått av hörlurarna efter några användningar är mycket positivt. De sitter helt perfekt i öronen och ljudkvaliten är riktigt bra. Mera om dessa i ett senare skede.

I väntan på vitare tider, ha det gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: