En förkylning kommer aldrig lägligt

Ett halvt år har jag hållits frisk. Ett halvt år!!! Jag vet inte om jag någon gång tidigare varit frisk under så lång tid. Men förstås bröts trenden och jag blev förkyld just då FM skulle avgöras. Jag åkte iväg till Imatra med mina föräldrar på torsdagsmorgon och nästan strax jag satte mig i bilen började jag känna en lätt irritation uppe, bak i gommen. Jag vet från tidigare att det är ett tydligt tecken på att en förkylning är på väg så jag vidtog direkta åtgärder med en extra dos zink och c-vitamin. Jag kände inte desto mera av förkylningen då jag var och skidade på torsdagskvällen och inte heller på fredagsmorgonen. Men förkylningen fanns i kroppen.

Uppvärmningen kändes inte riktigt bra på fredagen och insatsen på tio kilometersloppet med klassisk stil blev mediokert. Jag skidade rätt lugnt, för lugnt, de två första varven runt 3,3 km slingan och då jag skulle öka farten på sista varvet sögs musten ur benen nästan direkt. En 37:e plats blev slutplaceringen, återigen långt från den placering jag var ute efter. En stund efter tävlingen började det kännas rejält i halsen, eller egentligen bara uppe i gommen ännu. Vi åkte till apoteket och införskaffade mera zink och c-vitamin samt halstabletter för att försöka driva förkylningen ur kroppen så fort som möjligt.

På lördag var det stafett och jag valde att delta, än om jag nu var fullt medveten om att jag inte var i hundraprocentigt skick. Det var ju smått dumt, för vi var ändå fyra Femmandamer på plats i Imatra så det borde ju ha varit jag som stått över då jag drogs med en förkylning. Men då det är tävling, och inte minst då det är FM, så är det otroligt svårt att stå över. Det blev, surprise surprise, inget panglopp för min del, men loppet gick ändå över förväntan. Linnea Halonen skidade första sträckan och hon hade tyvärr en väldigt tung dag i spåret och nådde inte upp till sin nivå. På andra etappen stod Linnea Henriksson för en panginsats och lyfte laget många placeringar. Jag fick ta hand om ankaretappen och förde in laget på en skaplig 14:e plats i mycket hårt sällskap och med ett flertal lag just framför oss.

Sprinten på söndagen valde jag att stå över. Förkylningen hade bara blivit värre av tävlandet och det var absolut ingen idé i att delta i den tävlingen. FM-helgen gick i stöpet och lämnade rätt bitter eftersmak. Men som tur är kommer det fler tävlingar och detta var bara den första FM-helgen utav tre för denna säsong.

Foto: Jennie Lindvall, representerad på bilden nedan 😉
Femmandemerna som tävlade i Imatra: jag, Linnea Halonen samt Henriksson och Anna-Kaisa Lall.

I söndags, 10.2, var det dags för BotniaVasan, 50 km klassisk stil med masstart. Jag var in i det sista smått tveksam om jag alls skulle delta då jag drogs med förkylningen hela veckan. Söndagen var första dagen jag kände mig relativt frisk och tyckte att jag var ”good to go”. Men usch så fel jag hade!

Vanligtvis skidas loppet runt en 52 km slinga, men på grund av vattenflöde på isarna längs rutten blev det att skida två varv runt en 25 km slinga istället. Jag satsade allt på ett kort, ställde mig långt fram i startfältet och gick optimistiskt ut i god fart. Starten blev kanske lite ”för bra” och jag hamnade i en klunga med herråkare som hade väl högt tempo. Efter fem kilometer var de mesta krafterna brända och jag kunde konstatera att idag håller inte kroppen för tävlingsfart, speciellt inte i 50 kilometer. I det skedet innehade jag ledningen i damklassen. Tempot sjönk sakteliga de följande tio kilometrarna och åkare efter åkare passerade, även flera damåkare. Jag försökte hänga på de som kom om, men kroppen sa direkt ifrån. Jag var helt slut, speciellt i mina triceps och det var bara en börda att släpa med armarna. Efter 20 km skulle jag gärna ha sett målet, så slut var jag. Jag övervägde att bryta, att ta av mig skidorna då jag kom till varvningen och satsa på att bli i skick tills nästa helg istället. Om bara någon lyft mig ur spåret! Jag insåg nog innerst inne att jag inte borde fortsätta, men jag ville inte heller vara en som ”ger upp”. Jag minns såväl från lopp då jag avbrutit att jag senare tänkt att jag borde ha skidat i mål, jag skulle inte ha fått ge upp. Men ibland är det faktiskt bättre att avbryta än att slå huvudet i väggen och skida hela vägen i mål!  

Starten i BotniaVasan. Foto: Johan Hagström.

De sista 35 kilometrarna i BotniaVasan var en plåga. Den största utmaningen var att fundera ut hur jag överhuvudtaget skulle ta mig framåt, men jag lyckade på något underligt vis ta mig hela vägen till mål, dum och beslutsam som jag var. Förutom att kroppen inte funkade var skidspåren mjuka och stavarna for ständigt igenom. Som tur hade min kloka far införskaffat större trissor till stavarna, vilket underlättade något.

Russin och choklad direkt efter målgång smakade mumma. En varm dusch och rejäl, mycket välsmakande lunch var inte så illa det heller. Eftermiddagen och kvällen blev rätt tung den med, med huvudvärk ännu in på natten.

Enligt sportklockan borde jag vara återhämtad på fredagen. Och på fredag börjar FSSM i Pargas. Tiden för att återhämta sig helt kan med andra ord bli lite knapp, men jag ska göra mitt bästa och hoppas kunna få till en bättre tävlingshelg i Pargas än de två senaste helgerna.

Försöker finna parstakningstekniken med hjälp av SkiErgen på 8Gym i Kvevlax.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: