Stressfraktur plus en liten bonus på köpet

Och vad har hänt de senaste två månaderna? Både en hel del och väldigt lite skulle jag vilja säga.

I förra inlägget skrev jag att det var låsningar i ryggen och SI-leden som orsakade smärtan i min högra höft. Men det visade sig att diagnosen var fel, igen! Eftersom höften fortfarande smärtade efter att jag varit på behandling till Mikael Bäck så bokade jag ännu en tid för att mobilisera upp rygg och höft. Men inte gav det med sig heller denna gång. Bäck trodde då att det var en disk i ryggen som buktade ut mot nerverna i ryggen och på så vis orsakade smärta och menade att jag skulle träna enligt det. Men eftersom detta inte heller var på något vis en säker diagnos så ville jag inte lägga ner flera veckors rehab på något som jag inte med säkerhet visste att skulle göra saken bättre.

Nästa steg blev då att boka tid till en ortoped som kunde skriva ut en remiss till röntgen. Som tur fick jag tid till en ortoped relativt snabbt och han gav remiss till magnetröntgen. Redan samma dag som jag varit på MRI ringde läkaren för att berätta röntgensvaren. Jag var på gymmet och tränade då han ringde och utlåtandet som han gav var en smärre chock samtidigt som det var en lättnad.

Jag hade inget diskbråck, puh! Men däremot hade jag en stressfraktur i lårbenet!!! Hur sjutton kan man lyckas få en stressfraktur i kroppens starkaste ben?? Det är ju endast gamla tanter med osteoporos som kan drabbas av fraktur i lårbenet vid fallolyckor! Men nej, så är tydligen inte fallet, även en och annan idrottare kan drabbas av fraktur i lårbenet och då stressfraktur. En stressfraktur tyder ju på för stor och eventuellt felaktig belastning. Vid en första tanke kunde jag inte komma på någon orsak till att jag fått en stressfraktur, men efter lite mera betänketid har jag nog kommit fram till flera möjliga bidragande orsaker. Bland annat att jag använt uppnötta löpskor med ytterst lite dämpning, plattfothet, hormonella grejer osv.

Läkaren ville att jag även skulle boka tid till vanlig röntgen. Röntgen visade inte något, vilket tydde på en lindrig stressfraktur. Hur som helst fick jag instruktionerna att använda kryckor, inte träna nedre kroppen och inte göra något som tar sjukt. Efter fyra veckor skulle jag komma på en ny röntgen.

Jag må le, men jag och kryckorna är INTE vänner!

Då jag talade med läkaren i telefon nämnde han förutom stressfrakturen att det fanns en vätskeansamling i området. Då jag senare kollade Oma Kanta visade sig dock att magnetröntgen avslöjat lite mer än så. Jag hade en begynnande stressfraktur även på en kota och disken under denna kota var lite plattare än övriga diskar. Vätskeansamlingen som läkaren talat om var med andra ord en antydan till slemsäcksinflammation på sittknölen i baken. Men inte desto mer med det, eftersom läkaren endast givit instruktioner om hur jag skulle föreha mig med stressfrakturen i lårbenet så fokuserade jag allt på att avlasta höger ben och låta frakturen läka. Och trots att jag minst sagt inte önskat att det var en stressfraktur så var jag ändå glad och lättad över att äntligen veta vad som orsakade smärtan och vad jag skulle göra för att bli bättre.

Sen följde några veckor med väldigt lite träning, vilken bestod utav överkroppsstyrka och SkiErg sittandes. Inte så konstigt började det kännas en del i axlarna efter all överkroppsträning. Efter drygt två veckor började jag även träna vattenlöpning och efter tre veckor kom spinning med i träningsschemat. Vilken frihetens känsla första gången jag vattenlöpte och fick använda BÅDA benen igen!

Under de senaste veckorna har jag misann hunnit studera gymmets och simhallens väggar och tak i detalj kan jag säga! Många kan tycka och tänka att speceillt vattenlöpning är tråkigt. Men då vattenlöpning är det ända sättet man för använda hela kroppen så känns det bara urskönt att få göra det.

Vartefter avtog smärtans intensitet och en del rörelser började gå bättre en tidigare. Dock började andra rörelser ta mer sjukt och jag började få molande värk bara av att sitta. Jag började även känna smärta vid spinning och vattenlöpning. Senare kunde jag knappt sitta på toaletten på grund av en så kraftig smärta i baken. Jag anade att värken berodde, i alla fall till stor del, på muskelspänningar, men fasade även för att frakturen inte blivit bättre.

En ny röntgen visade fortfarande ingen fraktur eller bildning av ny vävnad, vilket bara var bra eftersom det tyder på att jag haft en mycket lindrig form av fraktur. Däremot var det som förra gången misstänkts ett faktum, en slemsäcksinflammation på högra sittknölen. Att det ens funnits misstankar om en slemsäcksinflammation hade jag heeelt och hållet glömt bort då jag fokuserat absolut allt på läkningen av frakturen. Så nu i efterhand känner jag ju mig dum då jag inte tagit även inflammationen i beaktande och försökt behandla den redan från första början. Att sitta långa stunder (det har blivit en heeelt del sittande den sista tiden) skapar ett tryck på slemsäcken i fråga och kan göra att den blir inflammerad. Sen att jag även kört SkiErg sittande och gjort drag med SkiErg då jag studsat upp och ner på en skarp stol lär ju inte ha hjälpt saken åt rätt håll.

Eftersom röntgen såg bra ut, utöver inflammationen, så fick jag lämna kryckorna (likamed slänga dem åt skogen så långt som möjligt) så länge som det inte tog sjukt att gå utan. Då jag först provade gå utan kryckor kändes det hemskt stelt, trots att jag stretchat under de gångna veckorna. De kändes så pass dåligt att jag började tvivla på att lämna kryckorna ännu, men det var inte efter många steg som det med en gång släppte och värken var som bortblåst. VILKEN KÄNSLA!!

Titta, jag kan stå utan stöd!

Min glädje att få gå och känna att det började bli bättre förbyttes snabbt till en hög grad av irritation då jag insåg att jag måste hålla fera dagars vila framöver för att försöka få inflammationen att börja lägga sig. I lite på en vecka har jag nu ätit inflammationsdämpande läkemedel, suttit på en kylkub fem gånger om dagen (blåskatarr nästa!) och stretchat och rullat musklerna minst lika många gånger. Jag känner att det blir bättre hela tiden, men ändå känner jag en del smärta då jag går och sitter. Så jäkla FRUSTRERENDE! Kan inte bara detta f**skap ge med sig!?? Slemsäcksinflammationer kan bli ytterst långvariga, vilket jag absolut inte vill att min ska bli. Så nästa vecka lägger jag mig på behandlingsbänken för att frivilligt ta emot en spruta i baken och med den hoppas jag innerligt att inflammationen går över på ett huj och jag det snaraste kan börja rullskida, stavgå, löpa etc. igen och börja träna mer och hårdare för att komma i skick till den annalkande skidsäsongen.

Det jag saknat absolut mest förutom att träna i sällskap, att få skida, spring, stavgå (ja jag har faktiskt saknat stavgång!), köra stavbacke med mera, har varit att få träna och överlag att vistas utomhus. så låt nu det bli minusgrader och låt snö falla så att jag får börja skida så fort benet tillåter!

Har ni sett vilka härligheter!? ❤ Från och med denna säsong kommer jag att staka mig fram i spåret med Leki stavar. Så ni kan ju förstå att jag verkligen längtar till att få skida!! Ett ödmjukt tack till Leki för detta samarbete!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en webbplats eller blogg på WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: